Vi var ett tjugotal frivilliga i Wisseltofta IF som mötte upp på årets näst sista dag och utövade vuxenpussel på Åvallen. Gröna sidan upp var det som gällde och grisfotboll har aldrig varit mer talande. Med god teamanda blev det ett par trevliga timmar.
Ett år höll på att ta slut. Ett nytt var på väg och stod faktiskt redan i farstun och stampade otåligt. Ett nytt år erbjuder ofta en chans till nystart eller bjuder in till skapande av nya vanor och rutiner.
Jag ville inte att det skulle bli så, ett litet tillfälligt ryck som snabbt skulle innebära ett brutet löfte eller svek. Ett svek mot mig själv, av mig själv var inget jag behövde få med mig in i det nya året.
Nej, jag stod redo och klar redan i november. Ett påbud via arbetsplatsen uppmanade till hälsofrämjande aktivitet, simning stod på programmet och utan att ha tänkt den idén färdig, konstaterade jag att det erbjöds morgonsimning i badhuset i min hemby och det ett par gånger i veckan.
Det ska sägas direkt och jag kan nog inte tillräckligt ofta poängtera det, att simning, ja vatten rent generellt inte är mitt bästa element här i världen. För mig är vatten något kallt och inte minst blött. Bara tanken på att ta mig ner i vattnet är obehaglig, att då göra det på morgnarna, i min barndoms simhall som i mitt minne inte kan ha varit mer än 17-19 grader varmt i vattnet, den tanken svindlade.
Simhallen öppnade vid sex. I vanliga fall gick vi upp vid femsnåret där hemma och att vara på plats när kassan öppnade borde inte vara något problem. Det hanns med att koka ägg, göras te och bres mackor till oss morgonpigga personer ändå. Värre var det då med själva utrustningen. Vad har man på sig i ett badhus nuförtiden? Det fick bli ett par luftiga badbyxor från ett spa, svart är alltid rätt och för den delen var det ju säkert ingen som hade tid att tänka på klädsel mellan 06.00 och 06.30 på morgonen.
Den sportigaste delen i min packning var nog den färgglada plastpåsen som jag packade ner handduk, badbyxor och andra förnödenheter i. Sportbutikens logga lyste och jag gjorde några små försök att få ner den i ryggsäcken men fick cykla med den externt på styret.
Morgonen var mörk och då jag ännu ej bytt batterier i min framlykta så var jag som en svart skugga som cyklade och glimtade till under gatljuset. Kölden grep tag i kinderna och fartvinden kändes i fingrarna. Jag måste tillstå att jag var lite nervös inför det hela, både att exponera kroppen och sen att behöva sänka ner den i det förhatliga vattnet för att sen upptäcka om mina knappa simkunskaper trots allt satt kvar.
Det var min gamla simlärarinna från simskolan som var i tjänst den morgonen. Jag minns det som om jag var minst ett huvud högre än alla andra den sommaren när jag lärde mig att ta arm och bentag ordentligt. Jag drog mitt kort i dörren, andades djupt en gång och så var jag inne i omklädningsrummet.
Lyset kändes omotiverat ljust. Interiören var något moderniserad sen min skolgång men i stort var det som att ta ett kliv in i sin barndom. Jag hittade ett skåp närmast ingången och började stuva in mina saker, ytterkläder först, sen väska och till slut kläderna, plagg efter plagg.
Jag nickade lite åt några vad det verkar, rutinerade besökare, de hade klara och snabba rutiner som tog dem blixtsnabbt från ytterdörren in i bastun eller ut i bassängen. Jag hamnade i duschen, blev överraskad av de varma dropparna som rann över kroppen, tryckte igång när det slutade, tryckte en gång till, ännu en gång och för säkerhetsskull en till och stod villrådig och blöt när vattnet slutade skölja över mig. En sista gång, jag har aldrig reagerat snabbare än då jag tryckte till knappen och det ångade om mig där jag stod.
På väg ut till bassängen tvekade jag och stannade upp. Ska man ha med handduken in? Nej. Jag lät den ligga kvar i påsen som verkligen stack ut mot de handdukar i blandade färger som hängde på krokarna.
Väl ute i själva simhallen var det nersläckt i taket och det fanns färgglada lampor samt tända ljus och ur högtalarna längs med ena långsidan strömmade lugn och fin musik. Allt var mycket stämningsfullt och trevligt, bara med den lilla detaljen att det var tänkt att jag skulle stiga ner i det kalla och ogästvänliga vattnet och förväntades simma.
På väg fram mot den närmaste stegen fick jag reda på att jag dragit kortet i fel kortläsare, fanns ju så klart två olika att välja på. Lovade att använda den andra på vägen ut och började så smått ta mig fram till vattnet.
I själva bassängen var det gott om rörelse, jag såg ett antal huvuden som guppade i lite olika takt i de tre fält som fanns avgränsade. Jag såg att det skummade rejält från bana fem och sex och tog det som tecken att det nog var ett och två som gällde för oss eventuellt simkunniga.
Jag tog tag i stegen och tog mig ner ett trappsteg, tog ett till nästan i samma rörelse innan kroppen som i en köldattack drog ihop sig och jag blev stående stel som en pinne med vatten en bit upp på mina vader. Min självbevarelse drift ville att jag skulle ta mig upp snabbast möjligt, ta mina saker och gå men jag var envisare än så. Jag fokuserade på att hitta en bra lucka mellan simmarna men de kom hela tiden med bra avstånd. Fick en bra chans, väntade lite för länge och blev ståendes kvar i samma position ett tag till.
När gränsen för min värdighet för länge sen var passerad tog jag mod till mig. Jag tänkte ta ett kliv rakt ut men glömde släppa taget med högran och höll därmed på att hamna rakt in i kaklet. Hårt blundandes och med vänsterhanden om näsan blev det nästan som ett magplask från kort håll och jag var på väg.
Den först längden var jag väldigt osynkad i mina rörelser, händerna gick ömsom över vattenytan och ibland under. Jag tog mig dock framåt, blev så överraskad av det att jag glömde att ta nya armtag med följden att jag sjönk med följd att jag svalde en ej obetydlig mängd vatten av misstag. När jag hade tillrättalagt den första längden, alltså 25 meter var jag mycket nöjd och kanske lite stolt och övervägde att avsluta experimentet men la mig ut igen och började att återvända till instegspunkten.
Metrarna avverkades och jag fick lite flyt i simningen. 75 meter, 100, 125 ja tämligen snabbt var de första 150 metrarna avklarade. Det var lite trångt och bökigt på banorna och jag lyckades inte simma i samma takt som någon annan. Ibland svalde man en svallvåg men minst lika ofta var det jag som var den skyldige. Jag bestämde mig för att flytta över till mittenbanorna, där var det glesare med folk i vattnet och det största hindret att ta sig det var att hela huvudet fick doppas under en lina i vattnet.
Jag spände magen och tryckte till lite extra på den nya banan, frukosten gav sig till känna och jag drog ner på takten igen. Nere vid den grunda sidan sträckte jag lite på kroppen, försökte leda till rygg och nacke samt passade på att se mig omkring. Det var nog en närmare ett tjugotal personer i bassängen. Allt var dock stilla och tyst och någon välkänd artist sjöng en av sina större lugna hitlåtar i bakgrunden.
Det ska erkännas att jag säkert inte visar upp mig från min bästa sida i just en simbassäng. Andningen är lite ryckig, håret ligger klistrat mot hjässan och det strömmar ömsom in ömsom ut vatten från mun och näsa. Tur att det är så nersläckt och att man inte har sina glasögon på sig, i skummet är det nästan omöjligt att ens urskilja identiteten på ens de närmaste simgrannarna.
Nästa gång gör jag samma sak, stannar upp på det grunda och ser mig omkring. Det börjar bli tungt att simma, tempot har gått ner från farten av en flodpråm till en boj som guppar i en strandkant. Jag släpper förbi en snabbare simmare, taggar igång lite på det och förföljer den bortflyende badmössan.
Precis när jag bestämt mig för att gå ut på mina sista 50 meter för den här gången, känner jag hur det krampar i den högra vaden. Jag håller igen mina bentag och tar mig fram och tillbaka i bassängen en sista gång. Jag gör en stilig glidande målgång med båda armarna framsträckta och hänger en stund i startpallen. Stilla, mycket stilla följer jag kortsidan bort mot den väntande stegen.
Framme tar jag tag mer armarna i metallen och låter benen sjunka neråt. Jag försöker häva mig upp men stannar i mitten av rörelsen då det känns som om jag håller på att gå av på mitten. Med stor ansträngning hittar fötterna in till stegen och mödosamt tar jag mig uppåt steg för steg.
Väl uppe med båda fötterna på kaklet håller jag på att trilla omkull. Det är som om kroppen har vant sig av med den ordinarie tyngdkraften. Med små försiktiga steg tar jag sikte på omklädningsrummet. Jag går utan att lyfta mina fötter och om jag stannar vet jag inte kan förmå mina ben att börja röra sig igen. Jag kraftsamlar vid dörren in till omklädningsrummet, drar upp den, hälsar på någon som jag känner och låter kroppen vakna till liv i det varma vattnet från duschen.
På cykeln på väg ner till tåget går det lätt, benen känns oförskämt pigga och min tanke är klar. Kanske kan jag nollställa mig även i vattnet längre fram, börja reflektera och fundera på saker istället för att gå en ständig kamp om min överlevnad samt ständigt vara fokuserad på nästa längd.
Nej det är tveksamt om jag någonsin kommer att njuta av min simning. Men man kan ju vara nöjd när den väl är genomförd. Det passar ju rätt bra med simning på morgnarna också, det tar inte tid från någon annan aktivitet, du ska ju ta dig till tåget i vilket fall som helst, om det så blir en senare avgång kan det vara värt en och annan kallsup i vattnet och lite kallprat i bastun. Goda vanor måste man skapa själv, de händer inte bara.
Nästa steg är skidåkning. Blir nog svårare att få in här hemma i Skåne, stavgång är ett alternativ och förutom att du måste hysa stavarna under hela dagen så borde det vara en mentalt mycket mindre ansträngning än att ta sig till badhuset. Två ihopfällda stavar kan ju inte ta mer plats än en cykelhjälm. Nytt år och nya tag. Lova inget för någon annans skull utan belöna dig själv genom att hålla igång. Varje meter räknas och kan få in någon social del i det hela blir allt mycket mer givande.
Ja om inget oväntat dyker upp med posten eller i mailboxen blir det 152 nya avloppstillstånd under 2018. Den lägsta siffran sen 2009 med undantag för svackan 2014 då vi hamnade på 150 jämnt.
150 tillstånd är målsättningen för 2019. Då ska efterarbetet till den avslutade inventeringen rensas undan.
Numera är det under 20 procent som underkänns vid tillsynen medan vi har varit över 80 procent i vissa trakter under inventeringen.
Nästa vecka blir det fokus på uppdateringar i mallar då den nya taxan ska in. Vi kommer även börja arbeta in vissa justeringar enligt den kommande renhållningsordningen.
Som ni ser ovan är info materialet om små avlopp och bladet om egenkontroll och tillsyn redan uppdaterade.
Gott nytt från Alvesta.
Efter en vit jul här nere i Skåneland så möttes man idag på morgonen utav gröna gräsmattor igen. Det lär komma mer vitt uppifrån men det var fantastiskt vilken inramning det minimala snötäcket ändå lyckades skapa. Hoppas ni som var ute på vägarna klarade er bra i halkan.
Jag passade på att ge bort en text och bilder inom glas och ram. Jag vet att de flesta redan har tagit del av den redan men är lite tankeväckande och då inte minst efter vårt märkliga trädgårdsår 2018. Ett år där intresse och inspiration brann upp och torkade ut någonstans i mitten av sommaren med rekordvärme och bevattningsförbud som hjälp.
Men nu är det nästan glömt, nu blickar vi framåt mot ljusare tider, kom ihåg att En trädgård blir aldrig färdig.
På tur i min trädgård
Jag tog en tur ut i trädgården. Andades och såg mig omkring. Veckans gräsklippning var utförd. Jag var nyduschad och tog med mig kameran ut. Det är så mycket som blir annorlunda igenom en lins, när du zoomar får du ett annat perspektiv på saker, ett annat fokus. Blommor kan brytas ut ur sitt sammanhang, bli primadonnor på en scen bestående av grön verklighet. Alla är olika alla är lika. Alla är en del av ett större sammanhang, även om de inte själva har valt växtplatsen från början, är det så.
En trädgård blir aldrig färdig. Det finns alltid något nytt att tillföra. Vad är en fin trädgård för dig? Är det en slottsträdgård nere på kontinenten? En villaträdgård med stora gräsytor med enstaka strategiskt placerade buskar eller fruktträd? Eller är det kanske den lilla köksträdgården eller kolonilotten som är din förebild?
Alla har vi våra egna drömmar och mål som vi försöker leva upp till och sträva efter. Vi gör oss små bilder i vårt huvud eller skissar upp saker och ting i ett block. En del går på snigeljakt i sken av ficklampor och andra ser rött av en gräsmatta fylld med maskrosor. Några finner ro i att stilla sitta och rensa ogräs, andra skaffar sig egentid genom att överlåta klippandet till en robot. Man kan ha sin trädgård som ett skafferi, en grund till årets syltning och saftning. En trädgård kan vara fylld av bänkar och bord. Små inbjudande viloplatser där man kan sitta ner och bara ha det gott. Låta tiden bara gå och se sin trädgård från ett annat håll än vanligt. Sådant är nyttigt. De små stunderna av stillhet i sällskap med sin livskamrat några kompisar eller bara en god bok. Passa på att njuta av solen eller kryp in i ett skuggigt hörn någonstans. Ha gärna lite kaffe som sällskap eller varför inte någon mer bubblande dryck i ett glas. Njut!
En trädgård får aldrig bara bli en massa tvång och måsten. Något som jagar en och förföljer en. Jag erkänner att jag inte alltid hoppar av glädje inför gräsklippning eller häcktuktning men det är en förmån att få ha sin egna lilla plätt att ro om. Att skapa i det lilla, prova tankar och idéer. Du kan alltid gräva upp och flytta något som har hamnat lite fel, blivit för stort eller har en färg som helt skär sig mot allting annat. Var inte rädd för en förändring, en trädgård blir aldrig färdig. Visst är det härligt att se rabatter och land utvecklas under växtsäsongen? Nya bladformer kommer upp, blommor slår ut.
Gå ut i din trädgård. Variera dig. Olika dagar ger olika intryck. En regnig dag har sin charm. En Iberis kan vara en vit fläck i solsken men sticker verkligen ut då solen är på väg ner. Då lyfter sig det vita mot sin omgivning. Strunt samma om du vill ha hav av samma slags växtslag eller låter mångfalden i sig få leva sitt egna liv. Du kan låta de olika marktäckarna växa in i varandra, skapa kombinationer som du på förhand inte tänkt på. Var inte rädd för att prova något nytt. Bara för att grannen inte lyckades med den lite mer exotiska växten så behöver inte det vara ett automatisk nej hemma hos dig, i din trädgård.
En trädgård kan vara så mycket mer än bara gräs och blommor. Det är dofter, insekter och fåglar. Prova att gå ut tidigt på morgonen, bara gå ut och lyssna på din trädgård. Hör hur det surrar och dra in dofterna i näsan. En promenad i trädgården kan ge så mycket för alla sinnen. Stanna upp, vrid på huvudet. Tänk vidare, framåt. Hade det inte varit snyggt med lite blått där? Eller mer vårlök i slänten.
En trädgård kan vara en dröm där du skapar dina rum och din handling. Den kan vara en plats där stora saker tänks ut men samtidigt även en plats för total avkoppling. Ta vara på din trädgård. Kom ut i det gröna. Ge dig själv tiden till det. Låt inte trädgården styra över ditt liv, lev med den, njut av den, den kan vara så mycket mer än vad du på trodde på förhand.
Har egentligen inte så mycket att tillföra, kan dock presentera inledningen på den sista blandlistan inför julledigheten. Känns som om det kunde varit vilken dag som helst. Inte mycket till jullåtar som letat sig in här.
Hittade även en text om Ljungskile och min resa fram till att följa LSK. Jag kan ju passa på att bjuda på den som lite bonusmaterial så här några dagar innan jul.
Ett hjärta grönt och vitt
En del minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag tidigare har vurmat för lag i rött och blått och tänker hej vad nu då? Jo lagen man följer kan vara mer en ett och anledningen till att man gör det kan också det variera till stor del.
Jag började följa Ljungskile SK för ett antal år sen, inte i samband med första avancemanget till allsvenskan utan främst när sagolaget från Bohuslän lyckades göra om bedriften en andra gång. Vid första tillfället säkrade man platsen i en kvalmatch uppe i Umeå mot FC vars mål vaktades av Pål Lundin. Redan då började jag snegla lite på LSK, vilka blev Panos för att senare nästan gå under i svallvågorna av sin egna framgång. Jag har rekommenderat den flera gånger tidigare men försök få tag på boken Sagan om Ljungskile, den är visserligen säkert till viss del partisk i sitt upplägg men visar samtidigt på en fantastisk del av idrottssverige där även den lilla föreningen men långsiktighet och ihållighet kan ta sig upp i landets högsta division. Lagets nystartade damlag har ju precis vunnit fyran och hoppas göra om samma resa.
Nej det var den andra allsvenska säsongen som fick mig att följa LSK. Så mycket att jag till och med beställde flera matcher på ppv. Lagets inställning var kompromisslös och de försökte verkligen kräma ut det mesta på de saker de var bra på, fasta situationer har ofta varit en nyckel till framgång på Skarsjövallen, vilket lagets hemmaplan åter heter efter en namnkarusell utan dess like.
Tyvärr blev det respass efter endast en säsong även vid det andra försöket. Jag tycker att laget uppträdde lite fegt i den första matchen mot BP och satte sig själva i en svår sits inför returen. Den andra matchen såg jag bara den första halvan utav, sen väntade ishockey här hemma men jag fick reda på resultatet samtidigt som jag hamrade in texten till tidningen och kände att jag dog lite inombords när laget åkte ner igen. Jag tycker fortfarande att utvisningen i den första halvleken var hård men samtidigt var det onödigt att riskera så mycket i en sådan situation när man redan hade ett gult kort. Personligen kändes det lite som jag mot världen, eller snarare LSK mot Svensk elitfotboll och jag kan säkert ha muttrat ett ”nu fick ni som ni ville” när degraderingen var klar.
Men på västkusten ger man inte upp så lätt, laget har kvalat till allsvenskan ännu en gång men då var det Gefle IF som blev för svåra. Tyvärr fanns inte sommarens fantastiska form kvar när det var dags att kvala och laget la bort chansen till direktuppflyttning i den näst sista omgången. Sen dess har laget halkat ner i den södra division ett serien och denna säsongen blev lika strulig som den förra. LSK avslutade dock starkt, förlorade sällan på slutet och just nu håller Jörgen och Bo Wålemark på att sy ihop nästa säsongs upplaga. Målsättningen lär bli att nå superettan och själv kommer jag bli besviken på allt under en tredje plats. LSK kommer tillbaks. Frågan är bara när och i väntan på det är det skönt att kunna åka in till Kristianstad och följa de grön/vitas framfart.
Detta sagt om fotbollen, finns ju ett, ja kanske två grön och vita hockeylag som jag också följer en del men mer om det en annan gång.
Avslutar med lite julmusik.
Det börjar dra ihop sig till julledighet men först en sista bild på lite tallar på vägen mellan Färanäs och Sissleboda.
Luriga vägar idag. Runt nollan på kvicksilvret och det ljusnade oväntat snabbt.
Det blev ingen avloppstillsyn idag. En sällan använd slambrunn med minusgrader och risk för fastfruset lock drog inte jättehårt. Finns nya dagar längre fram och hela 2019 innehåller gott om oskrivna blad och fantastiska möjligheter.
Fortsatt bra inflöde med rapporter. Fler än vi på kommunen som vill rensa i högen av ärenden fram till nyår.
Jag har haft två strofer i huvudet under hela helgen. De har passat ihop men ändå inte fogat sig samman. På tåget hem bestämde jag mig för att gå till botten med det hela och det visade sig vara två olika texter från 8 olika ord som det handlade om.
Jag vill se klart. Inget som grumlar min blick. Döljer mina ögon, försvinner i detaljer, dyker fram, försvinner bort. Iväg.
Det var något jag tyckte mig såg, en liten ryckning i din ögonvrå.
Du som alltid vetat vad som var rätt eller fel, vände dig om och började gå
Kvar stod jag utan att förstå.
Livet är enkelt, sa du.
Är det? Svarade jag.
Om du låter det vara det, sa du med eftertryck och på det hade jag inget svar.
Den inledande delen är just bara en inledning på en liten längre sak. Text nummer två är en förkortad version där mittstycket är bortplockat.
Lördagen innebar tur till Hässleholm och träningsmatch för IBK Osby mot Röke. Vad bättre då att, när trots allt Håkan Hellström har kommit ut med ett nytt album, även passa på att besöka även Skivlagret och fylla på lite på hyllan.
Med Håkans Illusioner i min hand kom jag tänka på David Bowie och den liveplatta som kom för inte allt för länge sen. Den med material från den legendariska och omtalade spelningen på Glastonbury 2000, det behövdes inte funderas mycket innan den också plockades ner från sin hylla så att jag på allvar kunde ge mig i kast med skivorna på begagnat avdelningen.
Efter en kort stunds bläddrande hittade jag Elecrixmas från 2003, 2005 samt 2006. Den trion skivor passar bra in bland mina andra svenska electroskivor och är också betydligt nyare än flera av de skivor som jag har fyllt på med från Energy rekords. Det är ju även jultider så det gör att de passar in extra bra just nu. En hel del bekanta band fanns naturligtvis med som Covenant, Dupont, Universal Poplab samt Cat Rapes Dog men förhoppningsvis hittar jag fler favoriter. Kunde ju snabbt även konstatera att Hype med låten Bounce även fanns med.
När jag sen även snubblade över Carl-Johan Vallgrens, Kärlek och andra katastrofer så passade jag på att fixa ett par album till. Valet föll på Fluke med Oto samt Robot med Automagic, ska bli spännande att bekanta mig med dem i veckan. Blir en lagom hög med skivor att plocka med sig de tre sista arbetsdagarna fram till jul.
Det tog några gånger men nu börjar Vänta tills våren med Håkan Hellström sätta sig bra.
Bowies skiva innehåller en hel hög med favoritlåtar. Frågan är nog inte om, utan när jag börjar lyssna mig in på de äldre albumen rakt upp och ner. Kan ju för en gångs skull nyttja en musiktjänst till det innan jag börjar handla på mig plattorna.
Även innebandyn var lyckad och båda killarna fick byta om och kämpade på bra precis som hela laget. Lördagen avslutades med Harry Potter och popcorn.
I morgon blir det till att julstäda en del samt ladda upp inför tungviktsmötet mellan Steelers och Patriots. Hemska avsparkstiden 22.30 men halva matchen kan man nog klämma in live och resten får köras innan eller efter KF på måndagen.
Rosenborg avslutar 2018 med match nere i Tyskland. Chansen till avancemang är borta sen länge men det hade varit kul med något i poängväg.
Jag hittade boken Heja Rödvitt av Runer Jonsson i sonens bokhylla, den var utgallrad från Vittskövle skolbibliotek. En bok som tar läsaren med till den lilla byn Bergdala i Småland men det kunde lika gärna ha handlat om en by typ Visseltofta eller varför inte just Vittskövle.
Boken beskriver hur fotbollen kretsar kring det lilla samhället, hur varje snespark och tunnel bedöms och med enkla men träffsäkra ord beskrivs fotbollen som en företeelse. Det är landsbygd mot stad, en skola som hotas av nerläggning och boken visar på ett föredömligt hur långt det går att komma om man strävar åt samma håll och samarbetar i aktuella frågor.
Även om det är en ungdomsbok så har den klart fina poänger även för äldre läsare, det underlättar om man är något orienterad inom fotbollsvärlden men alls inget krav. Snarare kanske boken i sig kan väcka intresse för idrotten i sig samt för föreningslivet i stort.
Jag hittade boken i söndags när det visade sig omöjligt att somna, bara det är en historia och den kommer här.
En lång väg till sömn
Jag tillbringade helgen i mitt barndoms sovrum. Det mesta är det samma men trots allt kändes det helt annorlunda.
Sömnlösa nätter ger en mycket tid att fundera och höra saker. Inte minst verkar det som om mörkret gömmer undan många saker men att ljud liksom alstras och förstärks.
Sängen står nästan på samma plats som då. Golvet är nytt och färgen på väggarna utbytta. Sonens sängkläder är av det mjukare slaget, de känns obekanta mot min hud. Sängen räcker liksom inte till, den tar slut vid mina hälar, jag kryper upp en del men kanten på madrassen fortsätter att liksom skava någonstans mellan vad och häl.
Det finns gott om kuddar. En är min och två fanns på plats från början, det ger en konstig vinkel på min nacke, jag justerar, suckar, tittar upp, vänder mig om, justerar mig själv, suckar igen, tänker en stor mängd tankar på en gång, kommer inte till ro, tittar upp i taket, blundar, suckar, klockan går.
Jag river väck en kudde och sen en till. De hamnar bredvid mig, sängen blir plötsligt trång. Trång varm och jag vänder mig om ännu en gång. Jag böjer mig bak igen, ser på klockan, några minuter har gått sen sist, jag drar en ny suck och vänder mig om.
Jag får en snilleblixt. Tittar bakåt igen. Klockan har gått två minuter till. Djup suck. Titt rakt upp i taket eller det som ska vara taket ovanför mitt huvud. Jag fattar kudden i båda mina händer och hoppar i samma rörelse rakt bakåt. Sängen blir längre. Det verkar lovande det här. Jag gör om processen två gånger till, kanon, sängen räcker plötsligt till. Jag får plats. Djup suck, av lättnad den här gången. Nu lossnar det, nu sover jag snart.
Inte. Jag glömde stänga av mitt huvud. Har varit hemma idag och skapat mer funderingar än vad jag gjort av med. Inga nya synintryck bara stort intryck inåt i min hjärna. Uppladdad men ej urladdad. Snarare överladdad. Absolut inte avslappnad. Hur så lite passiv aktivitet kan ge så mycket aktiv vila är en gåta. Suck, jag vänder mig om, först åt ena hållet, sen åt andra. Koncentrerar mig på ingenting. Gör det så intensivt att jag börjar tänka ändå, trots allt. Det här är löjligt. Är det bara mig det är fel på? Är det jag som är en idiot na na na, bra att få en låt med Page på huvudet. Kunde varit värre. Nu ska jag lägga mig och sova jag ska sova hela natten jag ska drömma mina drömmar och sen är jag vaken igen. Tusan, den går ju ännu snabbare. Ny suck, klockan går, eller? Jo bara jag som inte såg alla siffrorna samtidigt, mörkt rum, röda fyrkantiga siffror som jag försöker se upp och ner. Konstigt, är klockan inte mer?
Nu kan ingen nå. Mig på min telefon. När blev mitt försök till att sova någon form av ett greatest hits album? Jag ser rummet från förr, den lilla tv-apparaten med inbyggd video som spelade in allt med fruktansvärd dålig kvalitet. Jag ser min gamla lp-spelare där A-Ha samsades med Nitzer Ebb och Depeche Mode. När jag fortfarande var singel, spelade singlar, your poison running through my vines, Gente di mare, in suburbia och It’s a sin. Jag ser mitt gamla Finas framför mig, en favorit som jag spelat mer med mig själv än med någon annan. Jag minns den vita lampan framför fönstret, den som om jag satte huvudet under den såg ut som en kinesisk hatt. More then a party, Black celebration It’s a question of time, of lust. Stay on these roads, we should meet I know I know.
Det är ju sängen som star fel! Så klart. Jag funderar en stund. Vänder mig ett helt varv runt en gång. Suckar och tänker min tanke en gång till. Nej sängen står inte fel, jag ligger fel. Åt fel håll, varför titta ut mot köket där tvättmaskinen skallrar, blir inte den klar någon gång? Den hörs knappt från min vanliga sovplats men här låter den desto mer och skakar. Till och med själva skakningarna verkar alstra sig i betongplattan och rister till sängstommen. Vaggar inte till sömn, skakar snarare frenetiskt. Suck! Katten också. Ja klart att även den ska komma klivandes in i tankevärlden och gå en runda i köket. Klorna rispar mot köksgolvet, som om hon tagit på klackskorna och ska gå bort. Varför är klor ett så negativt laddat ord? Är det risken för blodutgjutelse? Ljudet mot en skoltavla? Vem vet? Praktiska är de i alla fall så länge de inte fastnar i kläder och mattor. För någon vecka sen hängde katten i mina jeans, ja snarare kändes det som om hon hängde i låret, fick åla mig ur byxorna och trä loss katten. Suck. Jag vänder mig in mot väggen, störs av alla kuddar på den sidan, dricker lite vatten och tittar upp bakom mina stängda ögonlock.
Kanske bara att göra det trots allt. Att vända mig om, lägga mig att se in i rummet och ut i trädgården istället. Jag gör det. Känns bra. Inte så avslappnad men suckarna inte så djupa och frustrerade längre. Allt känns mera bekant. Måste bara vända täcket också, typiskt, vaknar till lite grann, inte så mycket dock. Lägger mig till rätta, funderar på att läsa lite bara för att. Men inte, lägger mig tillbaka på rygg, rättar till kudden under mitt huvud, blundar. Verkar ha tänkt färdigt för i natt. Inga tankar som stör, jag varken ser eller hör. Somnar in och sussar skönt då natten dör.
Jag tillbringade helgen i mitt barndoms sovrum. Det mesta är det samma men trots allt kändes det helt annorlunda.
Sömnlösa nätter ger en mycket tid att fundera och höra saker. Inte minst verkar det som om mörkret gömmer undan många saker men att ljud liksom alstras och förstärks.
Sängen står nästan på samma plats som då. Golvet är nytt och färgen på väggarna utbytta. Sonens sängkläder är av det mjukare slaget, de känns obekanta mot min hud. Sängen räcker liksom inte till, den tar slut vid mina hälar, jag kryper upp en del men kanten på madrassen fortsätter att liksom skava någonstans mellan vad och häl.
Det finns gott om kuddar. En är min och två fanns på plats från början, det ger en konstig vinkel på min nacke, jag justerar, suckar, tittar upp, vänder mig om, justerar mig själv, suckar igen, tänker en stor mängd tankar på en gång, kommer inte till ro, tittar upp i taket, blundar, suckar, klockan går.
Jag river väck en kudde och sen en till. De hamnar bredvid mig, sängen blir plötsligt trång. Trång varm och jag vänder mig om ännu en gång. Jag böjer mig bak igen, ser på klockan, några minuter har gått sen sist, jag drar en ny suck och vänder mig om.
Jag får en snilleblixt. Tittar bakåt igen. Klockan har gått två minuter till. Djup suck. Titt rakt upp i taket eller det som ska vara taket ovanför mitt huvud. Jag fattar kudden i båda mina händer och hoppar i samma rörelse rakt bakåt. Sängen blir längre. Det verkar lovande det här. Jag gör om processen två gånger till, kanon, sängen räcker plötsligt till. Jag får plats. Djup suck, av lättnad den här gången. Nu lossnar det, nu sover jag snart.
Inte. Jag glömde stänga av mitt huvud. Har varit hemma idag och skapat mer funderingar än vad jag gjort av med. Inga nya synintryck bara stort intryck inåt i min hjärna. Uppladdad men ej urladdad. Snarare överladdad. Absolut inte avslappnad. Hur så lite passiv aktivitet kan ge så mycket aktiv vila är en gåta. Suck, jag vänder mig om, först åt ena hållet, sen åt andra. Koncentrerar mig på ingenting. Gör det så intensivt att jag börjar tänka ändå, trots allt. Det här är löjligt. Är det bara mig det är fel på? Är det jag som är en idiot na na na, bra att få en låt med Page på huvudet. Kunde varit värre. Nu ska jag lägga mig och sova jag ska sova hela natten jag ska drömma mina drömmar och sen är jag vaken igen. Tusan, den går ju ännu snabbare. Ny suck, klockan går, eller? Jo bara jag som inte såg alla siffrorna samtidigt, mörkt rum, röda fyrkantiga siffror som jag försöker se upp och ner. Konstigt, är klockan inte mer?
Nu kan ingen nå. Mig på min telefon. När blev mitt försök till att sova någon form av ett greatest hits album? Jag ser rummet från förr, den lilla tv-apparaten med inbyggd video som spelade in allt med fruktansvärd dålig kvalitet. Jag ser min gamla lp-spelare där A-Ha samsades med Nitzer Ebb och Depeche Mode. När jag fortfarande var singel, spelade singlar, your poison running through my vines, Gente di mare, in suburbia och It’s a sin. Jag ser mitt gamla Finas framför mig, en favorit som jag spelat mer med mig själv än med någon annan. Jag minns den vita lampan framför fönstret, den som om jag satte huvudet under den såg ut som en kinesisk hatt. More then a party, Black celebration It’s a question of time, of lust. Stay on these roads, we should meet I know I know.
Det är ju sängen som star fel! Så klart. Jag funderar en stund. Vänder mig ett helt varv runt en gång. Suckar och tänker min tanke en gång till. Nej sängen står inte fel, jag ligger fel. Åt fel håll, varför titta ut mot köket där tvättmaskinen skallrar, blir inte den klar någon gång? Den hörs knappt från min vanliga sovplats men här låter den desto mer och skakar. Till och med själva skakningarna verkar alstra sig i betongplattan och rister till sängstommen. Vaggar inte till sömn, skakar snarare frenetiskt. Suck! Katten också. Ja klart att även den ska komma klivandes in i tankevärlden och gå en runda i köket. Klorna rispar mot köksgolvet, som om hon tagit på klackskorna och ska gå bort. Varför är klor ett så negativt laddat ord? Är det risken för blodutgjutelse? Ljudet mot en skoltavla? Vem vet? Praktiska är de i alla fall så länge de inte fastnar i kläder och mattor. För någon vecka sen hängde katten i mina jeans, ja snarare kändes det som om hon hängde i låret, fick åla mig ur byxorna och trä loss katten. Suck. Jag vänder mig in mot väggen, störs av alla kuddar på den sidan, dricker lite vatten och tittar upp bakom mina stängda ögonlock.
Kanske bara att göra det trots allt. Att vända mig om, lägga mig att se in i rummet och ut i trädgården istället. Jag gör det. Känns bra. Inte så avslappnad men suckarna inte så djupa och frustrerade längre. Allt känns mera bekant. Måste bara vända täcket också, typiskt, vaknar till lite grann, inte så mycket dock. Lägger mig till rätta, funderar på att läsa lite bara för att. Men inte, lägger mig tillbaka på rygg, rättar till kudden under mitt huvud, blundar. Verkar ha tänkt färdigt för i natt. Inga tankar som stör, jag varken ser eller hör. Somnar in och sussar skönt då natten dör.
Utsläppspunkten 