Kräfta men inget vattendjur

Ett år höll på att ta slut. Ett nytt var på väg och stod faktiskt redan i farstun och stampade otåligt. Ett nytt år erbjuder ofta en chans till nystart eller bjuder in till skapande av nya vanor och rutiner.

Jag ville inte att det skulle bli så, ett litet tillfälligt ryck som snabbt skulle innebära ett brutet löfte eller svek. Ett svek mot mig själv, av mig själv var inget jag behövde få med mig in i det nya året.

Nej, jag stod redo och klar redan i november. Ett påbud via arbetsplatsen uppmanade till hälsofrämjande aktivitet, simning stod på programmet och utan att ha tänkt den idén färdig, konstaterade jag att det erbjöds morgonsimning i badhuset i min hemby och det ett par gånger i veckan.

Det ska sägas direkt och jag kan nog inte tillräckligt ofta poängtera det, att simning, ja vatten rent generellt inte är mitt bästa element här i världen. För mig är vatten något kallt och inte minst blött. Bara tanken på att ta mig ner i vattnet är obehaglig, att då göra det på morgnarna, i min barndoms simhall som i mitt minne inte kan ha varit mer än 17-19 grader varmt i vattnet, den tanken svindlade.

Simhallen öppnade vid sex. I vanliga fall gick vi upp vid femsnåret där hemma och att vara på plats när kassan öppnade borde inte vara något problem. Det hanns med att koka ägg, göras te och bres mackor till oss morgonpigga personer ändå. Värre var det då med själva utrustningen. Vad har man på sig i ett badhus nuförtiden? Det fick bli ett par luftiga badbyxor från ett spa, svart är alltid rätt och för den delen var det ju säkert ingen som hade tid att tänka på klädsel mellan 06.00 och 06.30 på morgonen.

Den sportigaste delen i min packning var nog den färgglada plastpåsen som jag packade ner handduk, badbyxor och andra förnödenheter i. Sportbutikens logga lyste och jag gjorde några små försök att få ner den i ryggsäcken men fick cykla med den externt på styret.

Morgonen var mörk och då jag ännu ej bytt batterier i min framlykta så var jag som en svart skugga som cyklade och glimtade till under gatljuset. Kölden grep tag i kinderna och fartvinden kändes i fingrarna. Jag måste tillstå att jag var lite nervös inför det hela, både att exponera kroppen och sen att behöva sänka ner den i det förhatliga vattnet för att sen upptäcka om mina knappa simkunskaper trots allt satt kvar.

Det var min gamla simlärarinna från simskolan som var i tjänst den morgonen. Jag minns det som om jag var minst ett huvud högre än alla andra den sommaren när jag lärde mig att ta arm och bentag ordentligt. Jag drog mitt kort i dörren, andades djupt en gång och så var jag inne i omklädningsrummet.

Lyset kändes omotiverat ljust. Interiören var något moderniserad sen min skolgång men i stort var det som att ta ett kliv in i sin barndom. Jag hittade ett skåp närmast ingången och började stuva in mina saker, ytterkläder först, sen väska och till slut kläderna, plagg efter plagg.

Jag nickade lite åt några vad det verkar, rutinerade besökare, de hade klara och snabba rutiner som tog dem blixtsnabbt från ytterdörren in i bastun eller ut i bassängen. Jag hamnade i duschen, blev överraskad av de varma dropparna som rann över kroppen, tryckte igång när det slutade, tryckte en gång till, ännu en gång och för säkerhetsskull en till och stod villrådig och blöt när vattnet slutade skölja över mig. En sista gång, jag har aldrig reagerat snabbare än då jag tryckte till knappen och det ångade om mig där jag stod.

På väg ut till bassängen tvekade jag och stannade upp. Ska man ha med handduken in? Nej. Jag lät den ligga kvar i påsen som verkligen stack ut mot de handdukar i blandade färger som hängde på krokarna.

Väl ute i själva simhallen var det nersläckt i taket och det fanns färgglada lampor samt tända ljus och ur högtalarna längs med ena långsidan strömmade lugn och fin musik. Allt var mycket stämningsfullt och trevligt, bara med den lilla detaljen att det var tänkt att jag skulle stiga ner i det kalla och ogästvänliga vattnet och förväntades simma.

På väg fram mot den närmaste stegen fick jag reda på att jag dragit kortet i fel kortläsare, fanns ju så klart två olika att välja på. Lovade att använda den andra på vägen ut och började så smått ta mig fram till vattnet.

I själva bassängen var det gott om rörelse, jag såg ett antal huvuden som guppade i lite olika takt i de tre fält som fanns avgränsade. Jag såg att det skummade rejält från bana fem och sex och tog det som tecken att det nog var ett och två som gällde för oss eventuellt simkunniga.

Jag tog tag i stegen och tog mig ner ett trappsteg, tog ett till nästan i samma rörelse innan kroppen som i en köldattack drog ihop sig och jag blev stående stel som en pinne med vatten en bit upp på mina vader. Min självbevarelse drift ville att jag skulle ta mig upp snabbast möjligt, ta mina saker och gå men jag var envisare än så. Jag fokuserade på att hitta en bra lucka mellan simmarna men de kom hela tiden med bra avstånd. Fick en bra chans, väntade lite för länge och blev ståendes kvar i samma position ett tag till.

När gränsen för min värdighet för länge sen var passerad tog jag mod till mig. Jag tänkte ta ett kliv rakt ut men glömde släppa taget med högran och höll därmed på att hamna rakt in i kaklet. Hårt blundandes och med vänsterhanden om näsan blev det nästan som ett magplask från kort håll och jag var på väg.

Den först längden var jag väldigt osynkad i mina rörelser, händerna gick ömsom över vattenytan och ibland under. Jag tog mig dock framåt, blev så överraskad av det att jag glömde att ta nya armtag med följden att jag sjönk med följd att jag svalde en ej obetydlig mängd vatten av misstag. När jag hade tillrättalagt den första längden, alltså 25 meter var jag mycket nöjd och kanske lite stolt och övervägde att avsluta experimentet men la mig ut igen och började att återvända till instegspunkten.

Metrarna avverkades och jag fick lite flyt i simningen. 75 meter, 100, 125 ja tämligen snabbt var de första 150 metrarna avklarade. Det var lite trångt och bökigt på banorna och jag lyckades inte simma i samma takt som någon annan. Ibland svalde man en svallvåg men minst lika ofta var det jag som var den skyldige. Jag bestämde mig för att flytta över till mittenbanorna, där var det glesare med folk i vattnet och det största hindret att ta sig det var att hela huvudet fick doppas under en lina i vattnet.

Jag spände magen och tryckte till lite extra på den nya banan, frukosten gav sig till känna och jag drog ner på takten igen. Nere vid den grunda sidan sträckte jag lite på kroppen, försökte leda till rygg och nacke samt passade på att se mig omkring. Det var nog en närmare ett tjugotal personer i bassängen. Allt var dock stilla och tyst och någon välkänd artist sjöng en av sina större lugna hitlåtar i bakgrunden.

Det ska erkännas att jag säkert inte visar upp mig från min bästa sida i just en simbassäng. Andningen är lite ryckig, håret ligger klistrat mot hjässan och det strömmar ömsom in ömsom ut vatten från mun och näsa. Tur att det är så nersläckt och att man inte har sina glasögon på sig, i skummet är det nästan omöjligt att ens urskilja identiteten på ens de närmaste simgrannarna.

Nästa gång gör jag samma sak, stannar upp på det grunda och ser mig omkring. Det börjar bli tungt att simma, tempot har gått ner från farten av en flodpråm till en boj som guppar i en strandkant. Jag släpper förbi en snabbare simmare, taggar igång lite på det och förföljer den bortflyende badmössan.

Precis när jag bestämt mig för att gå ut på mina sista 50 meter för den här gången, känner jag hur det krampar i den högra vaden. Jag håller igen mina bentag och tar mig fram och tillbaka i bassängen en sista gång. Jag gör en stilig glidande målgång med båda armarna framsträckta och hänger en stund i startpallen. Stilla, mycket stilla följer jag kortsidan bort mot den väntande stegen.

Framme tar jag tag mer armarna i metallen och låter benen sjunka neråt. Jag försöker häva mig upp men stannar i mitten av rörelsen då det känns som om jag håller på att gå av på mitten. Med stor ansträngning hittar fötterna in till stegen och mödosamt tar jag mig uppåt steg för steg.

Väl uppe med båda fötterna på kaklet håller jag på att trilla omkull. Det är som om kroppen har vant sig av med den ordinarie tyngdkraften. Med små försiktiga steg tar jag sikte på omklädningsrummet. Jag går utan att lyfta mina fötter och om jag stannar vet jag inte kan förmå mina ben att börja röra sig igen. Jag kraftsamlar vid dörren in till omklädningsrummet, drar upp den, hälsar på någon som jag känner och låter kroppen vakna till liv i det varma vattnet från duschen.

På cykeln på väg ner till tåget går det lätt, benen känns oförskämt pigga och min tanke är klar. Kanske kan jag nollställa mig även i vattnet längre fram, börja reflektera och fundera på saker istället för att gå en ständig kamp om min överlevnad samt ständigt vara fokuserad på nästa längd.

Nej det är tveksamt om jag någonsin kommer att njuta av min simning. Men man kan ju vara nöjd när den väl är genomförd. Det passar ju rätt bra med simning på morgnarna också, det tar inte tid från någon annan aktivitet, du ska ju ta dig till tåget i vilket fall som helst, om det så blir en senare avgång kan det vara värt en och annan kallsup i vattnet och lite kallprat i bastun.  Goda vanor måste man skapa själv, de händer inte bara.

Nästa steg är skidåkning. Blir nog svårare att få in här hemma i Skåne, stavgång är ett alternativ och förutom att du måste hysa stavarna under hela dagen så borde det vara en mentalt mycket mindre ansträngning än att ta sig till badhuset. Två ihopfällda stavar kan ju inte ta mer plats än en cykelhjälm. Nytt år och nya tag. Lova inget för någon annans skull utan belöna dig själv genom att hålla igång. Varje meter räknas och kan få in någon social del i det hela blir allt mycket mer givande.