I all sin enkelhet och förhållandevis tunnhet, så var det här en utmanande bok att ta sig igenom. Du behöver ge dig själv tid. Språket flyter på. Historien är enkel. Texten talande och lite upprepande. Det är just det monotona som gör det svårt. Det flyter liksom på. Boken är i princip utan punkter. Meningar går ihop, texten rullar fram men den här dagen blir inte som någon annan dag i Johannes liv.
En norsk nobelpristagare i litteratur. Kan det bli mer lockande för mig som gärna tyr mig till Knut Hamsun och några andra, mer moderna författare från vårt västra grannland. Nej knappast inte. Boken var också tunn, kunde ge mig en kort inblick i ett okänt författarskap. Men det är inte att allting är som man tror på förhand. Språket är fint. Precis som hos Hamsun spelar kustlandskapet en stor roll. Johannes har levt ett långt liv. Han har haft det bra, tillsammans med Erna har han fostrat en diger barnaskara som nu bor i närområdet men ändå inte så nära. Ja förutom minstingen Signe då.
Ingenting är som vanligt just den här morgonen. Kroppen känns ibland ung och lätt. Ibland gammal och trött. Han möter personer som han vet är döda. Men de träffas, pratar och livet verkar rulla på som vanligt. Bara det att det är just det som inte händer. På några få timmar återser han fragment av sitt liv. Viktiga personer och händelser. Men som läsare förstår du att Johannes redan har lämnat jordelivet.
En trevlig läsupplevelse när jag bara gav den en ärlig chans. Gick inte att slöläsa i korta sjok. Då kom du aldrig in i stämningen. Du hittade inte lästakten, fann inte flytet och texten i sig är värd att inte slarva bort utan förtjänar en läsning i en bra och lagom takt. Den manar nämligen till eftertanke och är givmild på detaljer, både nya och saker och ting som egentligen har många årtionden på nacken.
Utsläppspunkten 