Kan bli ett bra musikår det här. Singlar med Page och Depeche Mode. Det kommer mera. Flera andra bra band från förr har aviserat nya album, ny musik. En brygga från förr. Senaste singeln hämtad i Älmhult idag. Lite blå himmel, skidskytte på radion och inte många spår från Otto synliga från vägen.
Kul med en ny och oväntad version av Alla som väntar, hur är det nu? När är det man ska sjunga väntar och när när det egentligen dags för längtar?
Texten under har några år på nacken. Handlar om att vandra hem genom mörka ensamma gator. Med gatljusen som enda guidning, det enda sällskapet. Ett ljus i mörkret. Lite av en påminnelse om att det trots allt blir ljusare igen. Inom en snar framtid.
Alla som väntar
Man kan se dem varje kväll. Gatljusen tänds när det blir mörkt. Skuggor bildas i dess sken. En ljus planet mot en mörk avgrund. En lampa ger ett ensligt sken, några stycken kan ge värme och sprida ljus.
Jag går på huvudgatan i det lilla samhället i det inre av Sverige. Jag går själv. Jag hör mina steg. Min skugga är omväxlande framför eller bakom mig. I någon sekund är skuggan borta och ljuset lyser på mitt huvud. Under en lampa stannar jag upp. Jag lyfter blicken och ser in i lampan. Jag vänder bort blicken och allt runt omkring är mörkare än någonsin.
Jag hör en bil, den är något kvarter bort. Jag känner en vindpust och drar instinktivt handen mot blixtlåset i jackan, men ja, den är helt uppe. Jag tar sikte på nästa lampa och länger mina steg. Vid nästa håller jag in stegen igen. Så håller jag på en stund. Jag växlar mellan långa och korta steg med gatljuset som mitt enda vittne.
Jag vänder, nej jag stannar bara till. Huvudgatan ligger bakom mig. Framför mig börjar villaområdena breda ut sig. Till vänster kommer jag ut till ett industriområde medan en cykelväg leder mig till ett bostadsområde åt höger. Cykelvägen hade nog varit den snabbaste vägen hem men jag tvekar. Där är det långt mellan lamporna och där i mellan väntar ett kompakt mörker.
Det känns som november. Asfalten ligger mörk och våt. Jag tyckte det blinkade till som frost nyss men det var närmare tio grader då jag gick ut. Vad gör jag här? Vart är jag på väg? Varför går jag själv? Alla frågor känns så negativa. Jag är ju trots allt här. Jag finns till. Kan inte bara jag och alla nöja sig med det, att jag finns här!
Ett djupt andetag och det blir huvudgatan jag följer. Tänk vad mycket kan se annorlunda ut, bara för att det är mörkt. Eller för att du kommer från ett annat håll. Stod verkligen den bilen här nyss? Ja, det måste den ha gjort, för ingen bil har passerat huvudgatan så länge jag har varit där.
Jag hör ett ljud och stannar till. Det surrar från en lyktstolpe och kanske indikerar det på att lampan håller på att brinna ut? Vad vet jag?
En gatlampa kan vara en sista utpost innan det totala mörkret men det kan även vara en indikation på att det riktiga ljuset är på väg. Håll bara ut en stund till. Ljuset är snart här.
Utsläppspunkten 