Natten kändes kort, morgonen kom tidigt. Blixtar och dunder. Bomber och granater. Det var trötta ögon som vaknade. Funderade. Hur såg det ut? Hade vädret gjort något intryck? Bestående. Men på väg ut till postlådan såg allt ut som vanligt.
Summertime sadness var en av morgonens låtar. Passade bra. En slags avslutning. På sommaren, den tid som flytt, att livet går vidare, att du får ta en dag i sänder. Ingenting är för evigt. Tur är kanske det.
Lana del Ray, har ingen egentlig aning vem artisten är, hörde bara att det precis har kommit något nytt, vilket verkade vara trevligt och intressant. Ännu finns hon inte hemma på hyllan men är nog endast en fråga om tid. Finns så många artister som bara är namn i en spellista nu för tiden. Kanske ett tidens tecken. Att man själv inte aktivt tar del av popkulturen längre. Den finns där. Ändå. Musik släpps, artister kommer, vissa består, andra är som fotspår i ett vattenbryn som nästan genast spolas bort.
Åter till vädret från i natt. Ljussken lyste igenom persiennerna. Det mullrade på. Ett tag kom blixtar och muller i princip samtidigt. Det måste ha varit nära. Kändes lite obehagligt, funderade på att gå upp, göra sig redo och beredd men frågar var i så fall, beredd på vad då?
Vädret fick en att tappa tidsuppfattningen. Höll det på i tio minuter eller pratar vi om flera timmar? Låg som på högspänn. Blundade hårt, tänkte mig bort. Tänkte att jag måste sova, tänkte för mycket, sov för lite, det kan jag klart konstatera nu.
Du kan lätt känna dig liten och utsatt av åska. Kan inte påverka. Ett offer för vad som är på gång. Du får agera om något händer, vara beredd, högt vatten, fallna träd, bränder på grund av nerslag och överbelastning. Ja när du ligger i mörkret kan du lätt måla upp mängder av bilder om världen utanför ditt fönster.
Oftast ser allt ut som vanligt trots allt.
Alla här hemma hade märkt av det. Störd nattsömn. Smattrande regn och rullande åska. Någon hade konstaterat att det glödde till i en gatlampa, kanske slog blixten ner där i närheten? I så fall var det inte många meter ifrån vårt hus och tomt.
Blixten slår aldrig ner två gånger på samma ställe. Eller den slår bara ner två gånger på samma plats. Det ena lärde man sig i skolan och det andra snappade jag upp här om året, vet inte om det är sant, varifrån den uppgiften kommer. Du hör en massa saker, läser i flöden och får saker berättade för dig. Vem är ursprunget på historien? Vari ligger sanningen? Ja sådant får man tänka på i många sammanhang. Saker kan ju uttryckas för att vara roliga. Skapa en slags debatt, få igång ett samtal. Då kan det lätt bli att det skarvas lite med sanningen. Källan finns, ursprunget är lite mera osäkert i det sammanhanget.
Fick för mig att cykla om sjön till jobbet idag. Visste inte vad jag trodde mig få se. Behövde se det i alla fall. Sjön var lugn. Men inte stilla. Oroliga vågor. Kändes som om det låg något och lurpassade under ytan. Utanför blickfånget. I skydd av mörkret men troligtvis bara jag som tolkade skvalpet så. Ville se något annorlunda, osäkert vad, bara något annat, nytt, ovanligt. Men även på sjön så hade regn och blixtar inte lämnat vara sig avtryck eller visade på något bestående uttryck. Allt var som vanligt.
Måndag. Ny vecka. Nya möjligheter och vi lämnar snart augusti bakom oss med ett slags Summertime sadness som ett soundtrack.
Utsläppspunkten 