Ibland letar man i sitt minne och på sina hårddiskar efter den där texten man skrivit. Den som exakt beskriver hur man känner sig och förklarar varför saker gick som de gick och blev som de blev. Den måste finnas någonstans, ämnet är så bekant men är lika oändligt som det kan vara konkret beskrivet i några ord eller rader någonstans.
Kanske har jag bäddat in tanken och känslan så bra att jag själv inte hittar den? Finns den som ett avsnitt i någon annan text, jag har ju viss förkärlek att trycka ihop allt som kommer upp med löpande nummer. Det är inte alltid, långt ifrån alltid, som den lilla reflektionen hör hemma där den hamnar. I det sammanhanget kanske den blir till en konstpaus. Ett uppehåll som ger möjlighet till eftertanke i det övriga havet av ord som flödar i själva texten.
Idag famlar jag efter något om en tall eller kanske en grusväg. Jag vet att jag har börjat på den mer än en gång men den kanske aldrig blev färdig helt enkelt? Kanske höll inte min idé hela vägen och kanske var redan tanken borta innan den var färdigformulerad. Ibland räcker det ju att man får slänga ner några rader i all hast för att sortera in, släppa och gå vidare.
Så var det inte minst i går kväll. Slutsignalen kom, bang, öppna ett dokument, här ska det sågas och ord ska sättas på mina innersta känslor. Det gick över, för arg för att uttrycka mig, nej kanske inte arg, snarare väldigt besviken så lämnade jag datorn en stund. Men snart satt jag där i alla fall. Jag behövde parkera mina tankar, ta ut min frustration över någon eller något. Det är ju trots allt rätt så mycket mer konstruktivt att krafsa ner några rader bakom tangentbordet än att gå ut och svära högt i trädgården efter mörkrets inbrott.
Det är nog så som mitt ständiga flöde av ord ska utläsas. Som en reaktion och parkering samt ibland en markering om vad som jag tycker är rätt eller fel. Känslor som jag oftast inte visar så himla öppet för någon kan ta form och blida meningar i ett dokument. Jag skriver mest för mina egna ögon och för att hålla hjärnan på tå och förhindra att den ska koka över.
Jag borde verkligen ha skrivit de där raderna om tallen vid grusvägen. Jag samlar ju aktivt på tallar i telefoner samt kameror. Helst ensamma sådana, solitära på hyggen eller vid några klippor vid en sjö eller hav. Ibland tänker jag mig de som ett kollage, som en skog bestående utav ensamma tallar som jag sammanfogar på lämpligt vis. Jag letar efter skiftningar på himmelen. Moln eller blå himmel. Dramaturgi, kanske göra de i svart vitt?
Vid minst två tillfällen har jag infogat tallar och grusvägar i mina texter men troligtvis aldrig i någon kortare prosa. I bäcken så är det en fotograf som återupplever sin barndom på slätten utanför Kristianstad. Han flyttar sig tillbaka i tiden och passar på att fotografera några alar som omväxling. I den andra texten, vilken är betydligt längre, startar hela historien vid en grusväg. En stannad bil, en röd stuga med en grind utan staket. Bara det kan räcka för att låta en historia vandra förbi och dra igång. Den gången med en tjänsteman som huvudperson. Fick inte ihop den saken ordentligt, ändrade fokus någonstans i mitten och hamnade kanske inte riktigt där jag hade tänkt från början. Men det är det som är det underbara med att skriva och formulera sig.
Ibland skriver en historia sig själv, handlingen ligger i det undermedvetna, små detaljer infogas eller utelämnas helt. Därför kan det finnas luckor eller delar som blir svåra att ta in. Det är inte alltid lätt att veta hur en annan person tänker. Logik eller konsekvensbeskrivningar är kanske inte min stora grej att formulera men samtidigt är ofta de bästa historierna de som lämnar utrymme till egna tolkningar och funderingar. Sen kan det även vara skönt att en historia får ett snabbt slut, som den här, nu kom tåget fram, dags att stiga av och lämna denna historia och istället ta tag i verkligheten utanför mitt tåg.
Utsläppspunkten 