På väg mot norr

Jag vill inte kalla det resfeber. Snarare är det så att det handlar om en ovana. Att vara iväg, bryta mönster och ta sig ut från vardagens stilla lunk. Men visst funderade jag en del på förväg. Men mest om banala saker, vilka två böcker ska med i ryggsäcken och vilken väska är det bästa för att få med kläder och packning så effektivt som möjligt.

Ja att jobba i en kommunal förvaltning innebär ju en viss brist på exotiska resmål. Ja om du med exotisk främst lägger in främmande länder som en referens. Jag minns ju ställen som Karlstad och Gävle med glädje. Framkomsten i Örebro när ingen av oss på förväg hade kollat in vilket hotell vi skulle till eller vart det låg. Vi har varit vid kusten. Sätt vågorna slå in i Helsingborg och vid Tylösand. Ja genom åren har det blivit en del resande. Men jag har aldrig blivit direkt van. Inte fått några rutiner eller kanske olater. Jag är ingen poddmänniska. Har endast funnit en ljudbok tillräckligt intressant, det var förövrigt Brobyggarna som intogs i tamburen på Öresundstågen.

Det är märkligt det där med böcker och läsning. Hur du ställer dig i hyllan och väljer och främst väljer bort titlarna framför dig. Den där är för tjock. Den är redan läst. Andra kan vara ointressanta för stunden och så finns det andra du inte vill asa med dig helt enkelt. Precis som om de skulle bli skavda på utsidan och därmed själva texten hamna på sned. Jag tänker att jag glömmer böcker. Att de blir kvarglömda på tåg eller på hotellet. Märkligt att den tanken kan vara så tydlig. Inte minst då det mig veterligt aldrig har hänt. Men därför går ju även eventuellt lånade böcker också bort.

Sundsvall är målet med den här resan. Det kan tyckas ligga långt bort men när vi väl är det återstår det ju ändå halva landet ovanför. Märkligt. Undrar hur långt neråt vi hade kommit vid motsvarande resa? En bra bit tror jag. Räcker som svar på frågan, är ju mer en tanke än ett absolut svar. Men hade varit mer kontinentalt. Eventuellt även exotiskt, även om västra delen av Europa kanske inte platsar in i den kategorien.

Mycket innebandy just nu. Trevligt men även sorgligt. Allt har sin tid och nu pekar det mesta på att den ena sonen drar vidare efter matchen till helgen. Men jag då? Ska jag också gå som bosman? Vara tillgänglig för nya uppdrag inom den lokala bandyn? Ja vi får se. Ännu är det långt till augusti. Klubborna är fortsatt framme, det finns fortfarande bollar att springa på och seriepoäng att plocka in på kontot. Kan bli tre dagar i rad. Fredag, lördag och söndag. Seriefinal redan på onsdag. Hoppas vinsten säkras då. Vet inte när grabbarna i IBK Osby vann något senast, frukten av ett bra samarbete, vilket var ett måste. Spelarna räcker dåligt till uppe i nordost. Samma med ledarna. Fler klubbar måste tänka bredare och det gärna redan nu. Annars kommer innebandyn dö ut uppe i nordost ort för ort. Just nu är det enskilda personers engagemang som håller hjulen rullande. Men vad händer sen? Återväxten är viktig både innanför och utanför sargen. Föreningslivet måste förbrödra och ge gemensamma målbilder. Tillsammans är ett viktigt ord i sammanhanget.

För försöka hålla lite koll på Ibis trots middagen på onsdagen. Har ju gjort det förut. Smitit iväg och hållit mig uppdaterad om sportresultat. Inte för att jag måste, utan för att det är bra att veta. Du slipper hålla på att text-tv söka vid läggdags, bättre att redan veta och vara uppdaterad när saker och ting händer.

Såg lite på hockeyn igår. Kalmar kvalar mot SHL. Denna hockeymetropol strax väster om Öland. Både Nybro och Kalmar spelar vidare. Blir mycket småländskt i allsvenskan även nästa år, om Västervik kan besegra både Östersund och får slantarna att räcka till. Hade behövts ett skånskt komplement, får se hur Kristianstad kan avsluta säsongen. Tänk Kristianstad, Nybro och Kalmar. Lag som Osby IK har mött så många gånger, samma som IK 70. Tänk att lilla Oskarshamn har vuxit upp och blivit så stora. Snacka om att all press ligger på HV inför avslutningen.

Kan inte låta bli att tänka på Docenterna när jag är inne på det där med Sundsvall. Låttexter sätter sig lätt. Strofer om djuphamn och kyla. Troligtvis är det mer vinter kvar där uppe än här nere. Men det lär vi ju märka om några timmar eller så.

Nästa Alvesta. Jag såg Vislanda passera utanför mitt fönster precis. Jag kan fortsatt peka på hus som vi åker förbi och benämna de med vilken slamavskiljare och infiltration som finns där. Den somrigaste och finaste infiltrationsbädden låg inte lika grön och blommande som jag mindes det, men är ju trots allt endast mars nu. Bilderna på bädden finns kvar. Inte i den här datorn men i ett bildspel med blandade bilder på både folk, fä och fina vyer. Samt ett och annat avlopp då förstås. Hittade det på en hårddisk här om dagen. Vissa minnen är värda att bevara. Du kanske inte kan leva på dem men de har definitivt hjälpt till att forma den personen som man är nu.

Staden på morgonen

Solen lyste. Himlen var blå. Det började dagas i en mindre svensk stad. Jag var ute i tid, i god tid. Det fanns någon timme eller så att slå ihjäl. Ett läge att samla ihop sig lite. Andas. Tänka efter och reflektera. På fiket gick allt sin gilla gång. Kunderna kom och gick. Så stilla. Ute på torget var det mera tempo. Kylan gjorde säkert sitt till. Men mest handlade det om tid. Att passa. Komma med. Komma fram, en transport för att starta dagen helt enkelt.

Flaggorna på torget hängde slappt ner. Något som måste vara ett kommunvapen var motivet. Solen stod lågt. De små gatorna låg i fortsatt mörker, som om de hade sovmorgon. Personerna utanför sökte sig till ljuset, till solen. Även en lågt liggande sol som är irriterande för ögonen, som skymmer siken, måste ursäktas så här års. Vi har väntat. Längtat. Nu kommer solen igen. Till en plats nära dig.

Drygt fyra minus i morse. Kändes mer. Tänk vad man snabbt förtränger det där med vinter och kyla. Vita gräsmattor i helgen. Gröna igår. Tänkte att det var någon slags tecken på förändring, men sådana kan komma i olika steg, blir lätt ett och annat bakslag. Även om det är svårt att beskylla solens strålar efter månader av grått, för att vara ett bakslag.

Funderade på att logga in, kolla mail skriva på en tjänsteskrivelse. Men kom inte mig för det. Beror säkert på stället jag sitter. Med kaffe och ett numera uppätet bakverk vid min sida. Tog även med en bok. Den får ligga kvar i väskan. Ibland är det trevligt att bara sitta med en kopp framför sig och låta tangenterna smattra i det tysta medan du ser världen hasta förbi utanför fönstret.

Det blev till att åka tåg idag. Är numera en sällananvändare. En station kan ju markera och definiera ett här och ett där. Ett slags avstamp. En väg bort eller en resa hem. Att vara en pendlare kan bli en livsstil. Du skapar en gemenskap, en samhörighet. Du lägger märke till personer i din omgivning. Tar sällskapet för givet. Reflekterar inte så mycket över vilka som är med, utan mer om någon har uteblivit från särskilda avgångar under en viss tid.

När jag steg av på stadens station tänkte jag på hur mycket folk där var. Överallt, samtliga på väg. Mot ett mål. Utvalt och speciellt men oftast samma. Vi är nog alla ett slags vanemänniskor. Styrs av en vardag. Målstyrda. Plikttrogna. Vi gör vad vi ska helt enkelt.

Tågens och för all del bussarnas tidtabeller styra flödet av folk utanför. Vinterjackor på fortfarande. Stora halsdukar. Igenknäppt. Ser fortsatt kallt ut. Tänker på alla personer utanför som hastar vidare, mot för mig okända mål och som passerar andra, på våg mot likadana mål, någon annanstans. Hur många hinner hälsa på varandra? Reflekterar över var har jag sett den där personen förut? Just det, när jag halvjoggade till ett tåg.

Vissa personer blir lätt malplacerade ur sitt sammanhang. Du blir ett slags sammanhang. Ja där går den, pendlaren. Personer i grupp är oftast klass- eller skolkamrater. Pratar gärna högt. Kan upplevas som stimmiga ibland. Bara för att de trivs i varandras sällskap.

Det är mycket ploppar i öronen nu. När du transporterar dig. Många egna små bubblor. Böcker och musik. Mycket poddar sägs det och troligtvis även en och annan som får dagens aktuella nyheter serverade i öronen.

Kommer vi att tappa kallpratet på sikt? Det får vi inte hoppas. Vi behöver det lite till mans. Ett par ord ut i luften om väder och vind. Var det avgörande målet egentligen offside och vann rätt låt? Sånt kan göra skillnad. Knyta samman. Skapa en delaktighet. Vi får inte börja bli rädda för att prata med varandra. Då är mycket förlorat. Ingen tjänar på att vi har höga trösklar, ja förutom snickaren då. Som sätter dit och får anpassas bort.

Ser dokumentären om Stenmark hemma nu. Det är som om han levde i en annan tid. Världen var en annan plats och det är egentligen inte speciellt länge sen. Allt är så nära. Frågor ska besvaras innan de hinner ställas klart. Mål ska rapporteras på nätet innan bollen är inne i just nätet, sen kommer VAR och sätter allt ur spel ändå. Tiden är nog inte ur led. Den är bara mer närvarande och exakt. Manuell tidtagning med stoppur räknas knappt ens som en indikator längre. Vi pratar om sekunder och hundradelar. Han ser snabb ut men ligger efter. Subjektiv bedömning är också endast en bedömning.

Morgonen börjar lida mot sitt slut. En förmiddag tar vid. Återgång till vardagen igen. Möte och information. Allt serveras framför mig. Flaggorna vajar lite slött utanför fönstret. De kanske har töat upp i solen, för någon vind ser jag inte till. Lugnare tempo där ute. Hetsen till arbetet verkar vara över. Nu är det mer slentrian, ett slags flanerande i rask takt för att inte kölden ska bita sig fast. Det blir en fin dag idag. Ännu en. Solen skiner. Vi går mot ljusare tider. Jag dukar av min kopp och assiett. Viker ihop datorn och fixar ner min elektronik. Så skönt att bara få vara en stund. Andas lugnt. Då är du redo för nya utmaningar och nya uppdrag.

So long farewell

So long farewell

Det var en sen eftermiddag. En stadskärna var på väg att tömmas, pendlingstimman var förbi. Solen stod lågt.

Vi gick en runda. Försökte få tiden att gå. Samtidigt som vi inte kände oss speciellt redo för att vinka hej då.

Skuggorna blev längre. Det var fortfarande ljust. Himlen var till största delen blå. Enstaka personer kom förbi, lämnade oss gick härifrån.

Vi gick nu på bekanta vägar. Gick som i oregelbundna cirklar. Hade det varit snö, hade vi sett våra egna fotspår. Spår som gick åt olika håll.

Vi fortsatte bara gå. Fötterna gick av sig själva. Allt för att hålla tankarna borta. Borta från vad som skulle komma sen.

Vinden tilltog. Vi justerade våra jackor. I takt med att solen gick ner sjönk graderna på samma vis.

Stegen tog slut. Vi hamnade framför ett skyltfönster. En resebyrå visade upp exotiska resmål i färgglada bilder. Vi hade för stunden inte mer att säga till varann.

Vi gick in på stationen. Väntrummet var i det närmaste tomt. En ensam kvinna satt med en bok, våra blickar fick något externt att vila ögonen på.

Det gav oss ett ämne, böcker vi läst togs upp. Vi kände igen oss i varandras titlar, kunde utbyta känslor mer än händelser, det kan vara svårt att minnas vad man läst över tid.

Tåget ropades upp. Avgångstiden var framflyttad. Vi hann knappt resa oss upp innan vi satte oss ner igen.

Det extra lilla breaket blev till en bubbla, ja två stycken, där vi hamnade i olika. Cirklarna slöts. Som planeter i rymden intog vi våra banor och höll avstånd till varandra.

Så nära i praktiken. Men ändå så långt distanserade som vi var från varandra. Märkligt att en kommande frånvaro kan kännas så närvarande.

Tiden gick sakta. Kändes så. Det hängde en klocka på väggen. Den gick fel. Var inte att lita på, men även om allt var försent, så tickade tiden bara på.

Vi avvaktade. Väntade ut varandra. Ingen ville vara först. Båda hoppades på att den andra skulle ge upp. Ge sig. Kanske byta åsikt. Bryta upp, eller kanske inte göra det.

Det kom in ett mindre sällskap. De läste på de digitala skärmarna och tog sig ut till spåren. Utan att ge varandra en blick reste vi oss upp samtidigt.

Två personer på en perrong. En enkel väntan kan bli lång. En tittade sig lite runtomkring, den andra gjorde små tänkta mönster på marken. Båda letade efter ord som aldrig kom upp.

Det hördes ett ljud på avstånd. Rälsen började sjunga en stund innan tåget blev synligt i fjärran. Saker kom upp. I medvetandet. Sökte plats. Tog plats Snart skulle en resa börja. Dags att ta plats.

Oväntat många klev av. Var hade de varit? Bodde de här?  Väskor lastades ut. En tågvärd övervakade. Allt flöt på. Strömmen av avstigande dog ut.

Stunden var kommen. En väska fattades och blickar vändes bort. Båda svalde, letade ord. Ord som kunde ha betytt något. Varit något extra, gett ett alternativ. Men inget kom.

De stod kvar. Två personer frös tiden medan andra skyndade iväg till sitt. Ett tåg på en mellanstation i en mindre stad.

Det var synligt mörkare nu, skuggorna från solen försvann, mannen klev på tåget. Vände sig om, mötte en blick som sa allt och ingenting och det var det sista de såg av varann, innan tåget sakta tog fart och bort i fjärran försvann.

Spaning

Jag kände att det drog kallt. Hade nog gjort det en stund nu utan att jag hade lagt märke till det. Jag stod och väntade. På ett tåg och stod med en bok i händerna och funderade över möjligheten att dra igen dragkedjan. Men var inne i handlingen. Ville inte bryta stunden. Magin som kommer när en historia berättas. Då kan man stå ut med kylan, vinden och den tidiga morgon timman. Då är man ett med bokstäverna och nästan själv en del utav handlingen.

Det var en helt vanlig dag. Mitt i veckan. Någonstans mellan måndag och fredag. En dag i mängden helt enkelt. Ja när dagen började var det så. Tingens upprepande stod för dörren och en upplevd dag skulle läggas till alla andra.

Jag såg att det hade regnat tidigare på morgonen. Asfalten var fortfarande våt och det var säkert därför som vinden kändes lite kallare. Det kunde inte ha regnat mycket. Såg inte ut att ha varit blött, inga spår av vattenpölar, allt var bara blött.

På stationen möttes jag av blinkande ljus, tåget var lite försenat men inte mer än att det räknas in i felmarginalen för oss som tar oss till arbetet varje dag via räls. Det finns en klar skillnad där. Mellan oss vaneåkare och de andra, som reser med ett mål, inte bara för att det är en transportsträcka, ett sätt att ta dig mellan punkt a och b.

Jag placerade mig där jag brukar stå på perrongen. Alltid så att jag får ett lagom avstånd till tåget bakersta dörr. Du blir lätt vanemänniska i det lilla. På tåget har jag frångått allt sådant, tar plats där det finns och det är nog så det går till när du har vant dig av från att åka. När du bara ska göra det under en begränsad tid, då spelar saker och ting inte så stor roll. Då tar man bara en ledig plats och är nöjd med det.

På tåget så bestämmer platsen lite vad som händer, läsa, skriva eller kanske sitta och halvsova. Tänka igenom uppdragen som kommer under dagen eller processa tidigare dagars beslut och inriktningar. Naturliga uppehållsplatser ska man vara rädd om. Låta dig själv andas och ta in omgivningen samtidigt som du tillåter dig själv gå in i en bubbla. Eller försvinna in i en annan värld. En värld skapad av någon annan, en person som vill förmedla en slags berättelse och den får gärna vara i gränslandet mellan verklighet och dikt. Gärna ett ämne som berör, intressanta personer och platser du kan konstruera i ditt huvud. Sånt ger pluspoäng.

Just nu är den platsen Italien. Ett land som jag och resten av familjen säkert gärna återvänder till. För även om vi nog har sett och bott tillräckligt i Neapel, så är stövellandet så mycket mer. Vill gärna se lite berg i norr samt byarna vid havet i söder. Känns som om det är ett land med mycket större skillnader än här. För i Sverige känns det inte som om det är så stor skillnad på Simrishamn och Kiruna egentligen. Men för att veta på riktigt, måste man nog bo på orterna under någon tid.

Det regnade på förra stationen men nu lyser solen igen. Skönt. Undrar om jag kom ihåg allergipillret i morse? Tror knappt det, tittade ju ikapp Älgarna. Är ju inte längre hundraprocentig längre där, blev ju strömsim över vattnet precis efter att vi kopplat ner oss i går.

Det hade varit kul om sändningen från SM-finalen hade fått flytta på sig för älgarna, vi återkommer strax till finalen, för vi har älgar i vattnet. Vi lovar att ge er målen i efterhand.

Ser ut att bli en fin dag idag. Ser ut som om våren har kommit lite längre i den södra provinsen men är ju samtidigt svårt att bestämma det från mitt tågfönster. Det är ju märkligt det där med älgarna som man följer framför skärmen. Där går de bra, men under alla månaderna med bilkörning till Lönsboda så är det ju det sista man vill se på när håll. Då vill man absolut inte ha några älgövergångar.

Fina backar med vitsippor nu. Knoppsprickningar och gräs som grönskar. Ska bli kul att komma ut lite på vägarna. Få se hur världen byter om till vårskrud och hur livet återvänder i form av insekter och fåglar. Får bli frukost ute vid något vatten idag. Inget slår en fika ute, det oavsett om det sker i samband med biltävlingar eller kontroll av avlopp.

Det låg allergitabletter på mitt skrivbord. Naturligtvis har jag gjort detta misstag förut. Drog igång en spellista från sommaren -14. Tiden går. Motvilligt måste man erkänna det. Musik som man fortfarande tycker är typ ny, kan ju redan ha åtta år på nacken. Ur led är tiden.

En tanke på ett tåg en tisdag

An argument with myself

Ett ja blir ett nej. Ett måste blir ett absolut kanske. Klart jag skall. Vill. Eller jag kommer att försöka, som minst.

Borde jag? Ett ja är ett ja, om inte eventuellt något annat kommer upp. För eller emot? Vad tycker du? Vad tycker jag?

Det är lätt att sätta ner en fot, stå stadigt och fast. Men en isatt fot kan vara flyktig, inte för att uttrycket lättfotad har med detta att göra, men ni förstår principen, tror jag?

Om. Detta ord som kan få saker att ta en annan riktning, göra en oväntad sväng, en kovändning i ett smalt utrymme, om, om bara, för, att, då så.

Vissa gånger är man säker på sin sak. Rätt eller fel är riktiga motpoler, då är svaret lättare att komma fram till, hållfast, fast mark. Bestämd.

Andra gånger står det och väger. Din röst väger tungt. Kan väga över, för eller emot. Då gäller det att stå upp för sin åsikt, göra rösten hörd. Visa handlingskraft men även mod. En röst mot massan, kan vara en behövlig röst för dig själv, din övertygelse, trovärdighet. Nu och framåt.

Men spelar det någon roll? Lilla ja, jo kanske eller kanske inte. En tyst röst kan ha betydelse. En skiljelinje är inte alltid så tydlig, ibland flyttas gränser och saker och ting går ihop. Betyder då min röst samma sak? Ska jag bry mig om rösterna som vill bryta sig in. Som drar i mig. Åt båda håll. Vilken väg är den rätta då?

En åsikt kan vara allmänt hållen. Du kan nöja dig med att konstatera att det du har framför dig är blått. Men är det azur, indigo eller himmelsblått? Ibland gör nyanser ingen skillnad, men ibland är det just nyanserna som stör, blandar sig i, flyter ihop, bildar sammanhang du inte trodde skulle uppstå. Hur blå är du själv då?

Det är alltid lättare att vara för. Gå med, följa massan, försvinna i mängden, sånt kan påverka ditt val. Alla vill ju stå på den vinnande sidan ibland. Visst det är inte nyttigt att vinna allt, skapar en mättnad, gör dig avtrubbad och små skillnader noteras men föranleder ingen åtgärd. Bara ett litet hack i skivan. Nålen går förbi strax men en ständig upprepning kan så splittring över tid.

Det är viktigt att lyssna, vara lyhörd åt alla håll. Det tjänar man alltid på, hur säker på din sak du än är. Argument. Andras argument skapar motargument, skapar en dynamik, ett skådespel på en scen, oavsett om den är stor eller liten.

Jag har alltid ett val. Att inte välja är också ett val. Åsikter kommer fram och din linje kan komma att röstas ner. Det är värre att inte delta, att inte göra sin röst hörd. Då är det svårt att ha en åsikt sen, när du står inför ett fullbordat faktum.

Alla har en röst i en demokrati. Du måste dock börja hos dig själv, borde alltid göra det, börja hos dig. Vad vill jag och varför? När det är klarlagt så lyfts saker uppåt, frågeställningar kan ändras, åsikter justeras, men är du bara trygg med ditt egna val, så behöver du aldrig i efterhand argumentera med dig själv.

5 år

Five years

Jag minns inte när, men tror mig veta var, som jag såg dig, första gången.

Fem år kan gå så fort.

Du kom förbi. Jag väntade. Inte på dig men på något annat. Eller någon annan.

Svårt att minnas efter fem år.

Det är konstigt med detaljer. Att de kan bli tydliga utan att man kan se helheten.

Saker sker långsamt fem år efteråt.

Vi hamnade bredvid varandra ibland. Men aldrig intill. Alltid mycket luft. Grannar på avstånd. Men fem år är trots allt längre än så.

Tänk att fem år kan gå. Minnet bestå. Nästan som om det vore igår. Vissa hjulspår växer aldrig ihop.

Ett namnlöst minne. Tror att jag hade en liknelse på dig, någon som var i ropet då. Vilka det nu var, för fem år sen.

Kan det varit något med ansiktet? Dess form, uttryck. Dina steg när du gick förbi? Det är långt att gå i fem år.

Jag var alltid på plats först. Du kom. Jag såg dig. Nickade säkert ibland. Oklart om vi ens kände varandra för fem år sen.

En skepnad kan bli till en annan. Byter form. Det är lika klart nu som då? Men är det samma person efter fem år?

Personer förändras. Allt sker över tid. Dina egna små egenheter kan bli andras minnesbilder. För vem är jag ett minne om fem år?

Det är något med vardagen. Med upprepningen. Hålltider och vi lägger alla saker på minnet, inte minst om de har hänt i fem år.

Ibland är det inte upprepningen som du lägger märke till. Det är när något är borta som du registrerat. Något som var saknat igår, kan ha varit på plats i fem år.

Kopplingen kan vara svår. När personen är rätt men platsen är fel. Saker händer och sker. Livet består. Idag som igår, precis som det gör, även om fem år.

Idag fredag

Jag åker mot ljusare tider. Dagen håller på att vakna och våren finns på en inte alltför avlägsen plats. Det kan omkullkastas i en handvändning. Vi lever i en snabb tid. Där ringar på vatten lätt kan bildas och det smärtar det som sker på andra sidan av Östersjön. I dagens upplysta samhälle kan få saker ske i lönndom. Allt kablas ut. Tyvärr kan ju även sanningar ha mer än en sida. Men det är sällan de som skriker högst eller mest som får det sämst. Sånt drabbar andra, de vanliga, sådana som du och jag vilkas vardag vågor rulla in till och ibland blåser det upp till storm.

Vår egna vardag kan ibland tyckas vara fattig och händelselös, men ibland kanske man måste tänka på ett annat sätt och vis. Du behöver kanske inte bara alltid sträva mot något större eller bättre, det viktigaste kanske är vardagen och att saker och ting inte bara blir sämre, får en slags meningslöshet som går över till en hopplöshet samt meningslöshet.

Det kan tyckas som om Ukraina ligger lång bort, men världen är just nu en mindre plats. En plats där verkligheten kan bli otäck snabbt och jag unnar ingen att behöva vakna upp till en ny dag till ljudet av ett flyglarm. Det otänkbara kan ske, framtiden tar nya vägar och vi måste alla ta hand om varandra.

Blev två matcher igår, dels från Ängelholm men även från London. Får bara passa på att gratulera Bodö till en ny stark insats innan jag går vidare.

Det har växlats upp de senaste veckorna i Ängelholm. När nu landslagsturneringen är avslutad så är det slutspelsmatcher på rad, det redan flera veckor innan själva slutspelet drar i gång. Det har säkert med återkomsten av publik i våra ishallar som ligger bakom det här.

Efter en dubbel mot Luleå och match mot Örebro, så väntade nu Leksand. Två spelskickliga lag med ett stort mått av spetskompetens. Bristedt började starkt. Gjorde mål efter några sekunder men fick tidigt uppsöka duschen efter att ha använt klubban på ett otillbörligt sätt. Matchstraffet var så klart onödigt men Leon spelar med mycket energi och ibland kan sådant slå tillbaka. Tack vare ett bra spel i boxen så kunde RBK hålla sig kvar i matchen. Men det blev en rejäl batalj igenom 60 minuter. Mängder av situationer hände över hela isen och få kan klaga på matchens underhållningsvärde.

I slutet blev det tre poäng till hemmalaget. Kul att Sjödin och Edström fick kliva fram och vända på slutet. I ett troligtvis långt slutspel kommer det att bli viktigt, att även den så kallade bredden kan producera framåt, det skapar ännu mer trygghet, inte minst som när stora delar av stjärnparaden inte kunde leverera så som man gör ibland. Bitvis kändes det som om spelet fem mot fyra blev lidande av för mycket kompetens. Alla på isen var skickliga med pucken, det letades lägen och försöktes skapa öppningar ur de mest omöjliga lägen. Ibland är det bättre med en klassisk inställning med passning och direktskott. Du hinner ju med ett antal sådana på två minuter, det även om en och annan puck studsar ut ur anfallszonen.

Det såg uppväxlat ut i går och spelare som kapten Sjögren spelar säsongens bästa hockey just nu. Då ska ändå fler spelare in i en startuppställning, Ted och Adam samt den nye OS-mästaren på backen. Lagbygget är inte klart ännu. Delarna är dock levererade och byggherren ska skissa på ritningar och lösningar. Allt för att bygga en konstruktion som ska hålla över tid och ge hockey förbi alla krokusar även i år i den nordvästra delen av Skåne.

Arsenal gjorde det länge svårt för sig i går. Underläge och svårt att komma in i offensivt straffområde. Lite byten fick fart på spelet i den andra halvleken. Pepe fixade 1-1 och matchens kanske finaste kombination låg bakom vinstmålet en bra bit på andra sidan av 90 minuter. Det finns mycket kompetens hos Arsenal, nu ska bara tryggheten också infinna sig. Visst, laget släpper inte alls till lika många onödiga mål bakåt den här säsongen men laget kan bli lite lättlöst i sin offensiv ibland. Man är beroende av ett högt bolltempo och rörelse, i uppställt anfallsspel har man det lite tuffare, då kör man lätt fast och i mitten har man inget fyrtorn att skyffla in bollarna till om spelet kärvar. Men får man komma med fart, gå brett eller djupt och får behålla nyckelspelarna friska under resten av säsongen och undviker fler onödiga röda kort, så kan Arsenal ta en plats i finrummet för den europeiska fotbollen igen till nästa säsong.

Jag tittar upp från skärmen en kort stund, tåget står stilla vid reningsverket och min spådom från inledningen har infriats, det är ljusare nu. Ett tunt snölager hjälper till och reflekterar men även om himlen är jämngrå idag, så känns det betydligt ljusare nu, än när resan inleddes för en stund sen.

PS 1: Snöpliga förluster för Osby senast, både för hockeyn och innebandyn. Chans till revansch direkt dock DS 2

PS 2: Fick igång en spellista nu på morgonen, Sommar -14, ska bli intressant att höra vad som döljer sig där. 2014 är ju typ länge sen nu, men tror att jag inte har flyttat mig så mycket inriktningsvis när det gäller musik. DS 2

Avloppshits vol 2

Tåget kom på utsatt tid. Ja inget konstigt med det, det färdmedlet är bättre än sitt rykte vilket mina år som spårpendlare kan intyga. Vardagen börjar komma åter. Man börjar bryta sig ur hemmabubblan och delaktigheten samt de olika sammanhangen ökar. Vardag. Det nya. Det nya vanliga. Fasta tider, tågstopp och tidtabell. Det finns någon slags trygghet i det där. När dagens början och slut är beroende av en yttre faktor, inte bara ens egna godtycklighet.

Jag skrev i förra veckan att nu kunde året få börja på allvar. Prövotiden var förbi. Vi är alla prövade nog. Märkta av pandemin. Oftast inte på ett synligt vis, men det har gnagt ett hål på vissa, urholkat, dränerat, skapat en slags pyspunka som nu behöver lagas. Jag tror det behövs ett hjulbyte för några. Det finns en gräns för att lappa och laga, nödlösningar och torrsprickor. Ibland är det tiden mer än underlaget som skaver hål. Då behöver man ta en ny väg, staka ut en annan riktning. Finns ingen anledning att trampa igenom fält av krossat glas bara för att.

Fick sällskap på tåget. En pendlare som jag delat mängder av färder med. Trevligt. Bara att få sällskap. Prata i kapp sig. Dåtid går ihop den nuvarande stunden. Ett avstamp framåt. Ett tecken på att allt är på väg att bli som det varit igen. Glest på det här tåget. Skönt på sätt och vis. En lagom återgång känns lämpligt. Man behöver ju inte skynda in i det nya, tiden går än då. Ständigt. Precis som stationer avlöser varandra, så flyttar sig visarna framåt och du vänder blad i din kalender.

Avloppshits vol 2. Ja jag tycker att det var dags för en ny version. Blev en slags återblick. Klassiska band och artister i en skön mix. Det gäller att hitta ett anslag. Något som sätter grunderna. Efter mycket funderande blev det en slags tema med tanke på att vi har tagit oss igenom en pandemi. Nu ska allt startas om. Bitar passas in och sättas på plats. Då kan både en titt bakåt och en spaning framåt vara på plats. När man ger sig in i något nytt är det bra att göra det med bra sällskap, att ha bekanta ansikten runt omkring sig, att hitta låtar som är lätta, som sätter sig, inte alltid bandens kändaste men valda med omsorg.

Målet var arton eller kanske tjugo låtar, blev 30 och då missade jag att få med tänkta slingor från Blur och Jesus Jones exempelvis. Bra med digitala listor. Det är bara att fylla på. Flika in. Det är det som är det fina med musik och text, vi gör våra egna tolkningar, för vissa är texten det viktigaste, andra går lös på en trallvänlig refräng eller bra trummor och bas. Finns säkert något sådant för alla i den här listan. Mycket nöje.

Avloppshits vol 2

1. A-Ha – Forever not yours
2. Jakob Karlberg – Fan va bra
3. Depeche Mode – Walking in my shoes
4. Pet Shop Boys – Your early stuff
5. James -Moving on
6. Duran Duran – Five years
7. Alphaville – Forever young
8. A Certian Ratio – Always in love
9. Levellers – One way
10. The Sinners – Heading south
11. Queen – Show must go on
12. New Order – Restless
13. Caj Karlsson – Jag har inget mer att säga
14. The Weekend – Save your tears
15. Joy Division – Atmosphere
16. Kent – Den sista sången
17. Stone Roses – I wanne be adored
18. Wannadies – You and me song
19. U2 – I still haven’t found what I’m looking for
20. Jens Lekman – An argument with myself
21. Håkan Hellström – Jag vet inte vem jag är
22. Lars Winnerbäck – Tvivel
23. Rasmus Seebach – Den anden side
24. Simple Minds – Don’t you
25. Page – Lägger av
26. Universal poplab – I could say I’m sorry
27. Olle Ljungström – Kaffe och en cigarett
28. Laibach – So long farewell
29. Katy Perry – Firework
30. Glee – Don’t stop believin’

Minnesluckor 11

11

Tåget kommer snart, vi har ingen tid kvar.

Ingen chans.

Ingenting.

Ingenstans.

Finns du kvar.

–

Tåget rullar in, personer på perrongen överallt.

Vi står där.

Tysta.

Tänker.

Snart är det slut.

–

Dörrarna öppnas, folk kliver av och på.

Kvar står jag.

Som en skugga.

Ensam.

Väskor rullas bort.

–

Tåget gick, ingen chans kvar.

Fanns saker att säga.

Varför?

Varför inte?

Tågets lyktor försvinner.

–

Vi har ingen tid kvar, allt är slut.

Det är över nu.

Saknad.

Tomhet.

Stiger på nästa tåg.

Idag

Det var bitande kallt om händerna i morse. Skönt på ett vis, luften var härlig att dra ner i lungorna men fingrarna var av en annan åsikt.

Den första vanliga veckan efter semestern nu. Allt rullar igång, möten tillkommer i kalendern mest hela tiden och det kanske mest oväntade är, att jag ska lämna blod i nästa vecka. Jag som är blodräddast i hela landet och som kan få susningar i skallen bara av skrönor, ska luta mig lugnt tillbaka och låta mig avtappas av mitt överskott. Vissa saker får man se som en utmaning. Du behöver inte kasta dig ut på hög höjd med ett gummiband om fötterna, ibland kan en utmaning samt förhoppningsvis en utveckling komma av sig själv ändå. Man måste våga. Har tänkt det i några år nu. Ser efterlysningen på blod ibland och visst, jag har blod, känner mig tillräckligt frisk, så varför inte?

Ännu känns det som om pandemin ger avtryck även på morgontåget, men det är inte så glest med resenärer som det har varit tidigare. Vi har ju få tåg uppåt tidigt på mornarna så säkert därför som det är en del resande med. Åt andra hållet börjar ju tågen rulla betydligt tidigare. Funderar på att anpassa dagen lite, åka tidigt hemåt, arbetsplatsen är ju ledig där hemma i eftermiddag och sen är det ju även dags för lite bollsparkande ikväll. Hemmamatch. Samlingen börjar ju bli rätt tidig då mörkret sänker sig tidigare över Åvallen för varje vecka.

Numera är det ju så att du kan missa möten om du har otur. Man väntar att en anslutningslänk ska komma upp men så förväntas man vara på plats. Inget större bekymmer men bra att veta med någon slags framförhållning, kanske inte bara för det mötets skull, utan för nästa. Innan var det enkelt, du satt kvar, klickade på en annan länk och så var nästa möte igång. Svårare nu om det ska väljas våningsplan och mötesrum. Nåväl, allt är lösbart och hetsar man upp sig lite lagom så blir detta säkert bra också.

Snart börjar även innebandyn i förening två komma igång. Ja det är ingen ranking utan bara ett sätt att skilja kommunens olika lag från varandra. Fyra simträningar i veckan, två fotbollsträningar, två innebandyträningar samt då två träningar med klubba och boll till. Allt inom fyra veckodagar så ni förstår att det får plockas bort ett och annat tillfälle. Som sagt två barn, tre idrotter samt fyra föreningar som samsas både i kalendern samt i väst- östlig riktning längs med riksväg 15.

Väg 15 ja, det måste till något där snart. Den är så bred och fin mot Markaryd men hastigheten är nu sänkt till 80 och kameror är på väg upp. Åt andra hållet, igenom och förbi Lönsboda har riksvägen likamycket karaktär som en gammaldags kostig. Det går upp och ner, vänster samt höger och vägen är tämligen hårt trafikerad av tunga fordon och det på en sträcka med få bra omkörningsmöjligheter. Lägg till att det ska köras i 40 i svackan genom Boalt så förstår man att det är mycket som händer på några få mil.

Frågan är vad som kommer först. Tågstopp i Lönsboda eller breddning av riksväg 15? Vägen känns viktigare att få till men för dynamikens skull i vår kommun så vore det bra med regelbunden persontrafik via räls på tvären genom kommunen. Inte minst då det är en hel del investeringar på gång och med tågstopp kan det bli än mer attraktivt att slå sig ner just i Lönsboda. Det är ju bara att se till sig själv, om Krösatågen hade haft stopp i Vislanda på tiden vi bodde där, kanske, ja säger kanske hade barnen blivit smålänningar på riktigt, istället för att nu endast vara det enligt passet.

Det är frågan hur de stigande råvarupriserna kommer att slå igenom på alla pågående, beslutade samt kommande större projekt runt om i landet. Man kan debattera hur länge som helst om den kommunala skattekronan och lägga in aspekter om kommunernas storlek samt förmåga att stå på egna ben och tillhandahålla all service till invånarna. Det blir nog skillnad på var man bor och så är det ju i och för sig redan idag. Även i de mindre samhällena går det ju att dra en skiljelinje mellan stad och lad och vad man kan förvänta sig som kommuninvånare. Jag tänker inte här gå in på argument för eller emot utan lägger det lite på familjerna själva. Väljer man det ena före det andra får man också se till vad som ingår i hela paketet och det är viktigt att komma ihåg att saker och ting kan förändras över tid. Se till oss. Vi slog oss ner i just det här huset tack vare att det låg i ett lugnt område och där barnen själva på ett enkelt sätt skulle kunna ta sig till sina olika fritidsaktiviteter. I den ekvationen ingick det inte fotboll i Wisseltofta IF eller innebandy i Lönsboda. Ingenting är konstant, få saker är ens eviga. Men det gäller att man inte bara lägger sig ner och spelar död, utan gör aktiva val för att hitta lösningar. Där är privatlivet väldigt likt arbetslivet. Lösningar finns, tåg kommer och går och missar man en avgång kommer det nya längre fram. Det gäller bara att se till att du vet hur man skaffar en biljett, laddar ner rätt app och står vid rätt perrong, så ska du se att saker och ting fortsätter att rulla på framåt.